En Lena.

I dag har jag hållt igång lite mer än tidigare i veckan.

I alla fall senare halvan av dagen då det blev några vänder upp och ner från tvättstugan, städade sedan lite hemma och lagade middag som vi fick slänga i oss lite halvsnabbt jag och Linnéa innan vi traskade i backar och snöblandat regn till församlingshemmet.

Det var nämligen dags för treorna att visa upp sin musikal som de övat på i så många veckor nu för oss vuxna och syskon.

Jag kände i går, och i morse med för den delen, att det skulle bli tveksamt att orka ta sig dit.

Men jag struntade i hur ont jag hade, nästan så man vant sig nu och dessutom hade jag ju ändå orkat med tvätten och annat precis innan.

Är SÅ glad att jag gick, jag skulle ätas upp inifrån av dåligt samvete om jag inte gått eftersom jag aldrig vill missa något som rör barnens skolgång på det här viset såvida det absolut inte finns en chans i universum att närvara.

Så på ett sätt är det ju tur att jag inte ligger på BB ännu, det var jättekul att kunna vara där (trots att jag satt och tänkte "hoppas inte vattnet går nu!" ett par ggr :P).

Jag vet ju hur mycket hon övat både i skolan och hemma på alla sånger och danssteg och det var riktigt roligt att se henne där uppe på scenen, kände mig stolt. 

Filmade massor, ska jag visa Anders i morgon tänkte jag.

 

9 dagar över tiden dårå.

Känner att det är helt okej ändå, även om det är jobbigt as hell ibland...

Det jag är mest nervös över är att behöva igångsättas medicinsk väg,  vilket jag kommer få göra nästa vecka om han inte kommit ut tills dess.

På tisdag har vi en tid på sjukhuset i Linköping där barnets hjärtljud ska mätas en längre tid och en gynundersökning görs.

Efter det blir det samtal om hur man ska gå till väga och morgonen därpå får vi åka tillbaka och då sätts det igång.

Jag vet ju att de vet vad de gör men det känns förstås tryggare om han vill komma ut självmant.

Det håller vi tummarna för.

 

 

På tal om något helt annat så släpptes precis Instagram till WP8, äntligen säger jag bara! :)

 

 

 

 

 

 

Kom ut nu lille vän! 

Vi är mer än redo och väldigt nyfikna på dig vet du! <3

 

 

I dag gick jag in i vecka 42 (!).

Har gått och väntat så länge nu att det börjar kännas som att förlossningen är avblåst, sjukt nog.

Trots att man VET att det handlar om dagar nu, högst 1-2 veckor till (huvaligen).

Men vänner som Bea gör dagar som detta uthärdliga.

Hon bjöd hem mig och Linnéa (som är ensamma kvällstid då Anders jobbar och Jossan är hos sin pappa) på fika och middag. 

Lyyyyx för en trött tjockis kan jag säga.

En hel del mys och skratt blev det, vilket fått timmarna att gå fort och ger mig positiv inre energi som varar länge efteråt.

Inte att ta för givet!

STORT tack.

 

Anders och jag hann med att bära upp (ok jag bar inte värst mycket utan agerade mest dörrhållare) nästan alla kläder från källaren i dag. 

En HEL del har hamnat där nere under åren vi bott här, trots att man rensat lite då och då.

Plagg man tänkt sälja, ge bort eller "komma i när man gått ner i vikt" (*host*). 

Kände mig sugen på att göra mig av med nästan allt för en gångs skull och "spara högen" blev ovanligt, men tacksamt, liten. 

Tre papperskassar hamnade hos Erikshjälpen och resten ligger än så länge kvar utspritt i elefantstorleks-skitar över hela vardagsrumsgolvet. 

"Vi tar det i morgon, tillsammans", sa Anders innan han for till jobbet.

Jag hade tänkt göra det i kväll ändå men bebis kommer säkert inte än på ett tag så det kan vara fint att ha lite att greja med i morgon med. 

Lite trött är jag allt, är mest sugen på ett varmt bad och mys med Linnéa.

 

Det har nu hunnit gå en vecka sedan BF-datumet.

En långsam vecka full av hopp och förtvivlan då vi trott att det varit på gång flera gånger.

Anders hämtade sin pappa och bror efter jobbet i torsdags ifall hinnsvepningen jag gjorde tidigare samma dag skulle ha snabb effekt.

Det hade den ju uppenbarligen inte.

Det blir långsamt för de att bara sitta här och uggla dag ut och dag in och de har nog saker hemma som de behöver se till så han skjutsar hem dom på väg till jobbet om någon timme.

Det kan ju mycket väl dröja en hel vecka till eller mer.

Huva.

Är så inställd på att det kommer dröja en hel evighet till nu, ibland känns det som "nähä det kanske inte blir någon bebis alls, är jag ens gravid på riktigt?". 

Och ändå är ju allt som det ska egentligen, det är inte ovanligt på något sätt att gå över tiden i många dagar.

Det vore iofs ganska häftigt om han kom på söndag, det skulle innebära att jag gått över tiden 13 dagar med ALLA TRE barnen!

Hur coolt vore inte det?

Men det blir en ganska nervig vecka det här, iaf fram till torsdag natt eftersom Anders jobbar kväll.

Eftersom jag haft så många falsklarm (som gjort riktigt riktigt ont dessutom, verkligen tänkt att han kommer komma ut inom bara några timmar-ont) så kommer jag säkert att hålla mig från att ringa förrän jag haft riktigt ont väldigt länge och ganska regelbundet.

Får jag en riktigt snabb förlossning kan det ju bli hektiskt.

Jag och alla "om, om, om".

Finns för mycket tid att grubbla om dagarna nu helt enkelt...

 

I går tappade Linnéa sin andra tand!

Som den tuffa lilla bruden hon är drog hon ut den själv :)

I morse hade tandfén varit på besök, sicken lycka ^^

 

Lägenheten jag skrev om i tidigare inlägg är förresten våran nu!

Väntar bara på att ha möte på kontoret och skriva under papper och gå igenom lite praktiska saker.

 

Så det är verkligen lugnet före stormen nu.

För väldigt snart kommer vi ha händerna fulla med både en nyfödd hemma och flytt!

Ser vi fram emot dock, inte kul när saker står så still som det känns som de gör just nu.

 

 

 

 

Kl. 11 i går var jag hos barnmorskan och blev hinnsvept. 

Blev glatt överraskad att det inte gjorde ens i närheten lika ont som när jag gjorde det sist, då jag väntade Linnéa.

Blev ännu gladare när värkar började komma bara ett par timmar senare och den här gången av en helt annan karaktär, intensivare. 

Anders hämtade sin pappa och bror efter jobbet, vi tänkte att det kan inte vara långt kvar nu och det är ju jätteskönt att slippa tänka på att hämta de under stress senare då det är en bit att åka.

Men nu, ett dygn senare, är det inte annat än lugnt och jag har sovit som en sten hela natten.

Det har förvisso varit skönt att få sova ut men jag vill så gärna att det ska vara dags nu.

Att känna värkar och automatiskt få upp hoppet och känna adrenalinet flöda för att det sedan ska avta helt, några ggr om dagen, är psykiskt påfrestande och jag blir även ganska utmattad fysiskt.

Det är nog lätt att tänka att har man väntat så här länge kan man väl lika gärna vänta några dagar till, men varje dag jag går över känns som en hel vecka just nu...

Förmodligen är det bara de som själva gått över tiden under sina graviditeter som förstår detta. 

Men det finns fortfarande ett dygn kvar av tiden efter hinnsvepningen, hade den effekt brukar det ske ngt inom två dygn.

Fick en tid den 26:e på sjukhuset i Linköping, ifall jag inte fått tills dess.

Känns som en hel evighet till det datumet...

Håller tummarna för att det vill ske något i helgen.

Du anar inte hur mycket vi längtar efter dig nu, envisa lilla hjärtegryn.

 

Still no baby.

Men som det ser ut nu skulle det inte alls göra något om han skulle vilja komma i helgen.

Fick precis ett samtal från Kindahus. Vi har stått i bostadskö ett tag då vi gärna vill flytta till en fyrarummare.

Just nu bor vi i en trea och det funkar bra, tills vidare eftersom beppen sover i vårat rum,

men vi kommer behöva större så småningom.

Det finns inte gott om stora lägenheter här i Kisa men nu fanns det tydligen en femma ledig i centrum.

Inte idealiskt läge men storleken på lyan lockar helt klart.

Han skulle ringa upp igen i eftermiddag och kolla om vi inte kunde kolla på den i morgon.

Förklarade att jag gick på övertid med bebis i magen och han förstod att vi i så fall gärna ville se den så fort som möjligt.

Spännande!

Men får se om det är något för oss som sagt då centrum inte var förstahandsvalet.

 

Och i morgon sätts jag igång dessutom, pirrigt och lite stressigt nu med lägenhetserbjudandet och allt.

Vill ju gärna hinna se den :P

Trots att jag vill se bebis ännu mer.

Men har man väntat så här länge på att han ska komma ut skulle det inte göra hela världen att vänta ett par dagar till.

 

Har städat och vikt ett ton tvättade kläder.

Ska göra klart allt hemma samt packa ner lite grejer åt mig själv i bb-väskan tills i kväll eftersom ingen vet hur snabb effekt hinnsvepningen i morgon kommer ha, om någon alls.

Bebiskläderna m.m är redan packat och ligger redo tillsammans med kamera i babyskyddet. 

 

Blev småstressigt helt plötsligt :P

Men lite kul är det ju allt, att inte riktigt kunna planera händelseförloppet.

Men läste precis en förlossningsberättelse där det gått undan som bara den och även om den slutade gott är jag nervös över just att det ska gå så här fort. 

Blir ju peppad iaf, härligt hur kroppen klarar av något sånt!

Du kan läsa berättelsen HÄR :)

Så här låter min morgon:

 

 

 

 

Vill man känna lugn och ro finns det få artister som lyckas bättre än Vangelis.

Han är inte ens mänsklig utan någon annan sorts livsform som skänks till jorden för oss att avnjuta.

Jag må ha blivit hjärntvättad av min pappa sedan barnsben med den här typen av musik men lycklig är jag över det. 

Det är så här riktig musik låter.

 

 

 

Veckans skrivläxa för Jossan bestod i att skriva minst två gåtor.

Vi hade riktigt roligt när vi satt och försökte hitta favoriter.

Ja jag ska erkänna att Google användes, jag har aldrig varit en höjdare på att minnas gåtor, vitsar, ordspråk osv utantill. 

Reflekterade senare på kvällen kring läxstunderna och hur värdefulla de är, vilken kvalitétstid man verkligen får tillsammans.

Ett sånt där vardagsmoment som hör till de riktigt stora och meningsfulla stunderna i livet i slutändan, tycker jag.

Hon är förresten helt fantastiskt duktig på att rita, förvånar mig ständigt. 

"Har du gjort den här?? Och helt på fri hand?".

Då skiner hon upp som en sol och svarar "ja".

Roligt att barnen ärvt mina gener på den fronten.

Jag var likadan som barn, ritade ständigt och tycker fortfarande om det än i dag även om det är alldeles för sällan man gör det.

Min gammelmorfar var hobbykonstnär och målade helt fantastiska tavlor med landskapsmotiv.

På senare år var han nästan helt blind men satt ändå med en lup framför ögat och lyckades producera enastående konstverk.

Tavlan på bild nedanför målade han till mig, över 80 år gammal, darrig på handen och med extremt nedsatt syn.

 

 

 

 

 

I går var jag produktiv hemma.

Jag dammsög, skurade, plockade och sprang upp & ner till tvättstugan.

Riktigt skönt, jag känner mig lugn när det är i ordning hemma.

Vill inte åka till BB med vetskapen om att det ser för j*vligt ut hemma, men skulle han råka komma på en sådan där dag ändå ligger nog fokus på annat håll trots allt.

Det första man ser när man kommer hem är ivriga små ansikten som studsar upp och ner i hallen och inte sockan och dammråttan som befinner sig bakom.

Försöker dock hålla i ordning så gott det går, det ska BARA mysas när vi väl är hemma...vi ska mysa ihjäl oss alla FEM.

Ja tänk att vi kommer vara hela 5 pers snart i den här familjen, hur underbart är inte det? :)

 

Hur som helst, efter en dag som i går ser jag ut som på bilden nedan på kvällen.

Bunkrat upp mig med soffkuddar och är helt färdig. 

Kan inte ligga i någon som helst ställning för länge heller utan att bli illamående så jag vänder och vrider på mig konstant. 

Oh the glory of being very gravid ;)

Gör ändå så gott jag kan, jag lovar, för att njuta av de sista dagarna med megamagen.

Graviditeten i sig är ju ett under.

Men nu har längtan efter att få träffa lillprins Bus vuxit sig till maxgränsen och det är svårt att inte tänka på annat ärlig talat :)

 

 

 

Då var dagen äntligen kommen, BF-datumet!

Det verkar dock inte betyda att bebis kommer, han har helt enkelt inte myst färdigt där inne riktigt än.

Men det känns skönt att ha nått hit, alla nästkommande dagar innebär att jag går över tiden och det känns riktigt nära nu.

Vi gissar på att han är här innan veckans slut, särskilt med tanke på att jag ska hinnsvepas på torsdag.

Det är så lustigt...man har planerat och längtat i så många månader men nu när det väl är dags känns det hela så overkligt ändå.

Tanken på att en liten människa ska komma ut och bli en del av vår familj, att man äntligen ska få träffa den lilla personen som legat där inne.

Detta trots att jag fått två barn tidigare, det är ingenting man vänjer sig vid utan är lika omvälvande och nytt.

Det som skiljer sig är väl i så fall att jag kännt mig lite lugnare och mer trygg med allt som händer i kropp och knopp. 

Det känns som jag kommer veta mer exakt när det är på gång på riktigt, när det är dags att ringa in till förlossningen och jag är beredd på smärtornas olika stadier. 

MEN jag har blivit lurad ett par gånger i helgen.

Vaknade ju med värkar i lördags morse och i går mitt på dagen var de tillbaka, mycket kraftigare denna gång.

Låg och pep och vred mig i smärtor och kände hur adrenalinet och lyckan pumpade inom mig, "må det inte sluta nu! Nu kör vi fullt ut!". 

Så blev det inte utan några timmar senare var allt tillbaka till det normala och jag har haft en relativt god natts sömn.

Det var inte svårt att somna i går kväll, var helt slut efter de värkarna. 

Därför gör jag nog klokt i att försöka vila så mycket jag kan den här veckan, när det verkligen gäller sen behövs styrka och fokus som aldrig förr.

 

Fars Dag i går.

Väckte Anders med en timmes massage, något han njöt av i fulla drag - med all rätt.

Det var mysigt.

Sen kom barnen in med teckningar de gjort till honom med motiv av racerbilar och landskap, de hade de suttit länge med <3

Han vaknade på en väldigt bra sida och sa att han inte kunnat önska sig en bättre dag.

Senare fikade vi lite och han hittade energi att städa ur förrådet.

Det blev några vänder ner till källaren, herregud va bröte vi fyller på med snabbt i lägenhetsförrådet.

Jag följde med ner till källaren trots värkarnas intensitet eftersom jag inte ville att de skulle avta, men klarade inte av att gå en andra vända.

Kroppen vägrade kändes det som.

 

Vi lekte lite med barnvagnen, övade på att bli smidiga med att trycka/klicka på alla knappar, ta loss och sätta tillbaka babyskydd och liggdel. 

De får det att se löjligt enkelt ut i Brios egna pr-videos men ingenting görs utan tungan fastklämd mellan tänderna och relativt mycket styrka.

Inte jättesmidigt med andra ord.

Sen satte vi dit sittdelen och testade hur det såg ut med åkpåsen i den, trots att det är ett halvår kvar tills han ens kan börja använda sittdelen. 

Kunde ju konstatera att han kommer få det urmysigt i vagnen även nästa vinter, åkpåsen satt perfekt.

 

Målade sedan naglarna i brist på bättre tidsfördriv för stunden då barnen var ute och lekte.

Satt obekvämt i dåligt ljus (smart) så det blev väl sådär men det är alltid kul att testa nya färger och mönster.

 

På kvällen var det mys i soffan med bland annat "Partaj" och en sovande lurvboll vid fötterna.

Halvkul program egentligen men jag älskar sketcherna med Andreas Isaksson-parodierna :P

 

 

Fy hundan vilken dag.

Vaknade med vad jag trodde var förvärkar på riktigt.

Aldrig har jag väl varit så glad över att ha så ont!

Det avtog sedan och övergick i stället till stickningar i magen och vad som mest påminner om mensvärk.

Det kom och gick lite under dagen blandat med illamående och spontana svettningar.

Nu är det kväll och bebis verkar inte alls sugen på att komma ut än trots allt, inte i dag.

Det är två dagar kvar till BF men det känns som jag gått över tiden flera veckor!

Känner mig löjligt frustrerad, sur och lurad när värkarna kommer sådär.

Jag blir som en liten bäbis själv.

Var likadan när jag väntade tjejerna, då jag gick över tiden 13 dagar.

Ja ni kan ju tänka er hur mysig och söt jag var då ;)

Ändå VET jag ju att han kommer snart, det handlar ju bara om några dagar som längst egentligen då jag ska få en sånn där trevlig hinnsvepning på torsdag.

Om den är effektiv vill säga men det är den förmodligen för min livmodertapp känns ÖVERmogen...

Lustigt hur tålmodig jag kan vara i vissa lägen, som att vänta på en buss i tre timmar sittandes på en bänk (har faktiskt hänt en gång för länge sen men det är ett praktexempel på hur tålmodig jag kan vara rent allmänt).

Men vara gravid i 40 veckor och sen behöva vänta, EVENTUELLT, en vecka till - nejdu!

Jag är knäpp.

Och väldigt tjock & tung.

 

 

Jag - just precis nu. Vackert. 

Men klapp på axeln och några kärringpoäng för att våga visa sig osminkad och lite sleten.

Nej nu ska jag titta på "Så mycket bättre" tror jag.

Har som vanligt missat tidigare avsnitt.

Jag har massa dötid men lyckas ändå missa allt bra som går på TV, det med att följa en tablå funkar inte riktigt för mig tydligen.

Men nu hade jag tur som råkade ha fyran på vid rätt tillfälle, tjoho.

 

 

Fynd fynd fynd fynd fynd! 

Finns det något roligare? I think not :)

Förmodligen megafynd i det här fallet.

När Boozt har rea är det riktigt kul.

Den sista toppen från Vila är ju bara så fin!

 

 

 

 

 

 

 

I dag har jag varit betydligt piggare. Har haft ett par doser korta power-naps förvisso men efter att jag hämtat Linnéa i skolan storstädade jag och har massor av energi över även efter - skönt! Dock ömmar det och sticks en del "där nere" så fort jag gör något som helst aktivt men det är nog till mycket mer nytta än skada då jag inte tror det är värst bra att bara sitta och ligga still hela tiden. Det får knappast tiden att gå fortare heller för den delen.

 

I dag var brevlådan extra rolig. Den innehöll en Cover All Mix från MUS (Make Up Store), har velat ha den så länge nu men det har inte blivit av. Saknat att ha en concealer överhuvudtaget! Kan ju säga direkt att jag förmodligen inte lär prova någon annan concealer på vääääldigt länge utan det här lär bli ett måste att för alltid ha hemma! Den är verkligen så bra som alla säger. Jag fullkomligt älskar den! Fick hem reklam från lokaltidningen i dag där det påmindes att jag snart fyller 30 år så varför inte annonsera detta, tyckte de. Tack vare min underbara concealer kan jag ju bli 30 år hur mycket som helst för den får mig att se mycket yngre ut, hah! =P Eller ja...åtminstonde piggare om inte annat.

 

Har aldrig firat mina födelsedagar men i ärlighetens namn vore det kul att göra NÅGOT litet i år faktiskt. Vad som. Vi får väl se, det är ju så mycket i december :/

 

I måndags började äntligen Real Housewives Of Beverly Hills att sändas igen! Så jag satt uppe extra sent i går kväll (till över kl. 23 - kors i taket, tanten har blivit tokig) och gottade mig med säsongspremiäravsnittet. 

 

 

Linnéa gjorde en så gullig teckning åt mig förut, en sånn som riktigt värmer djupt inne i mammahjärtat.

Har följt en norsk liten tjej på bara 8 år vid namnet Ylva på Facebook en tid, som kämpat mot cancer. 

Hennes pappa har dagligen uppdaterat hennes tillstånd och deras tankar som föräldrar genom den svåra tiden.

Den familjen har varit i mina tankar väldigt ofta. Han har gått ut och hämtat ett höstlöv varje dag och lagt i hennes hand. Jag ser henne framför mig så fort jag ser ett löv. Och när jag ser mina friska, glada barn springa omkring och leka. Känner sådan tacksamhet och ödmjukhet inför livet, hur skört det är för vissa och hur man aldrig ska ta någonting för givet. Hur de små vardagliga sakerna är det som gör livet så stort. I dag somnade hon in, modiga lilla Ylva. Hennes pappa skrev i morse att han blivit pappa till en ängel. De har valt att se döden som något vackert, det är så starkt...Att se det som att hon till slut inte förlorade kampen utan vann den, cancern är borta och hon har segrat. Jag kommer aldrig att glömma Ylva och hennes pappas alla bilder och kloka ord kring vad som är en förälders allra största mardröm. Hur han snarare förvandlat mardrömmen till en vacker saga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hörde jag äggklockan plinga? Bullen i ugnen är klar!! Eller? Nej det verkar som den kan stanna inne några minuter till. I mitt fall - dagar. Förmodligen. Är förberedd på att gå över tiden eftersom jag gjorde det med tjejerna, 13 dagar i båda fallen. Men jag är hur som helst i vecka 40 nu, i dag. En milstolpe, vi har vandrat långt och tagit oss över den sista kullen nu. Inte långt bort skymtar horisonten och havet, badandes i antingen månsken eller solljus beroende på vilken tid på dygnet den lilla kanelbullen tänkt komma ut. Vi har längtat länge, länge nu. Det ska bli helt fantastiskt att äntligen få träffa dig, vår son. I princip allt står klart nu, allt det viktigaste. Så det är bara att komma, när du känner dig redo <3 

 

Vi gipsade nyligen av magen, äntligen! Vi var så glada (i synnerhet Anders, han har verkligen velat göra detta länge nu och varit rädd att inte hinna) att det blev gjort - och att resultatet blev så bra! Vi märkte att vi hade behövt fler rullar så den behöver efterbehandlas. Lite mer gips, slipas samt eventuellt målas med vit färg. Kommer nog hänga rikigt fint, och symboliskt, på väggen ovanför spjälsängen.

 

I helgen var det ju Halloween. Vi var ute och sparkade boll och hade familjemys i soffan där vi mumsade godis men något mer firade vi inte direkt. En härlig helg ändå, som alltid. I söndags tog vi en spontantur till Linköping där vi bland annat köpte hyllor att ha ovanför skötbordet samt en rosa ryamatta till tjejernas rum. Sen åt vi på McDonalds. Tog deras nyaste hamburgare (minns inte namnet på den...var rostad lök och bacon i den iaf) och jisses så stark den var. Blev skapligt förvånad, brukar inte va så mycket krut i donkens burgare precis. Men den var god. Jag tänkte "oooh, stark mat...detta kanske sätter fart på det hela" men det där var nog bara en myt precis som de flesta andra tips för igångsättning. När vi var ute och sparkade boll passade jag på att gå runt, runt fotbollsplanen så fort jag orkade. Har småsprungit upp för trapporna. Myst med sambon. Haft telepatiska konversationer med bebis. Dragit slutsatsen att han kommer ut när han själv vill. Tydligen ärvt mamma och pappas envishet :P

 

Hade min finaste Bea och hennes söta Johnie på besök i går. Älskar hennes sällskap. Och Johnie leker så fint med tjejerna <3 Sen har han hittat en kompis i våran katt Simba, som Johnie döpt till Mjau ^^