En Lena.

Kl. 11 i går var jag hos barnmorskan och blev hinnsvept. 

Blev glatt överraskad att det inte gjorde ens i närheten lika ont som när jag gjorde det sist, då jag väntade Linnéa.

Blev ännu gladare när värkar började komma bara ett par timmar senare och den här gången av en helt annan karaktär, intensivare. 

Anders hämtade sin pappa och bror efter jobbet, vi tänkte att det kan inte vara långt kvar nu och det är ju jätteskönt att slippa tänka på att hämta de under stress senare då det är en bit att åka.

Men nu, ett dygn senare, är det inte annat än lugnt och jag har sovit som en sten hela natten.

Det har förvisso varit skönt att få sova ut men jag vill så gärna att det ska vara dags nu.

Att känna värkar och automatiskt få upp hoppet och känna adrenalinet flöda för att det sedan ska avta helt, några ggr om dagen, är psykiskt påfrestande och jag blir även ganska utmattad fysiskt.

Det är nog lätt att tänka att har man väntat så här länge kan man väl lika gärna vänta några dagar till, men varje dag jag går över känns som en hel vecka just nu...

Förmodligen är det bara de som själva gått över tiden under sina graviditeter som förstår detta. 

Men det finns fortfarande ett dygn kvar av tiden efter hinnsvepningen, hade den effekt brukar det ske ngt inom två dygn.

Fick en tid den 26:e på sjukhuset i Linköping, ifall jag inte fått tills dess.

Känns som en hel evighet till det datumet...

Håller tummarna för att det vill ske något i helgen.

Du anar inte hur mycket vi längtar efter dig nu, envisa lilla hjärtegryn.