En Lena.

Nu när det börjar närma sig den stora dagen har det naturligt nog dykt upp en del tankar kring hur förlossningen egentligen kommer att gå till. För det har man ju ingen aning om och det är omöjligt att planera inför den. Jag vet i alla fall att jag längtar med spänning. Lite nervös är jag ju också så klart...Jag vill inte tänka på att något hemskt ska ske, sånna tankar ignorerar jag. Men jag tänker däremot på om vi ska hinna in i tid. Om jag kommer få föda hemma eller i bilen på väg dit...eller om vi hinner fram men att barnet då vill ut direkt och man hinner inte ens få någon bedövning. Det är lång till sjukhuset, ca 7 mil. Och innan vi kan bege oss dit ska Anders hämta sin pappa som bor i Hultsfred, dit och hem tar väl ca 1,5 timme. Han ska passa barnen för vi vet ju inte hur länge vi kommer vara borta. Förhoppningsvis går allt lika bra den här gången och man får åka hem dagen efter, håller tummarna för det. Längtar alltid hem massor efter förlossningen, där det är lugnt och tryggt. För att inte tänka på hur ivriga tjejerna måste vara när vi är borta, så mycket som de längtar efter sin lillebror. 

 

Som sagt...ganska onödigt att fundera kring det hela egentligen. Kan lika gärna vara så att man har en av de där mardrömsförlossningarna som varar i 48+ timmar. Mår bebis bara bra när han kommer ut är det allt som betyder något. Det vore ju bara kul om det blev LITE action och spänning kring hela momentet, blir ju en rolig förlossningsberättelse sen :) Längtar gör jag iaf...och nu är det baske mig inte lång tid kvar!

 

 

Första gången jag födde var det med enbart lustgas som smärtstillande. Det hela gick väldigt fort. Andra gången hann jag även få epidural (guuuud så skönt det var). Lustgasen är rolig när den kickar in i början. Anders har filmat mig när jag ligger i sjuksängen, hög som ett hus, och skrattar. "HÖR DU!?", säger jag och tittar upp mot ventilationen ovanför. Där hör jag tydligt Musse, Långben, Kalle Anka och Nalle Puh samtala ivrigt med varandra. Fattar inte hur Anders inte kunde höra det, han måste vara döv! Den här gången hoppas jag kunna langa över syrgasmasken till honom lite snabbt också :P Lika bra att passa på att ha roligt innan den stora finalen, då förvandlas komedi till skräckfilm. Massa blod och skrik (nejdå, jag är faktiskt en sånn där tyst föderska som går helt in i mig själv och koncentrerar mig bara). Och när den är slut är det romantik, en riktig Blockbuster dessutom! :)

 

 

 

Sist jag skulle föda såg det ut lite så här innan det satte igång för fulla muggar: