En Lena.

Here we go! Den här norska jäntan landade i tryggt förvar i någon barnmorskas händer den 11 december 1983 på ett litet sjukhus i Fredrikstad, Norge. Jag växte upp så som de flesta norska flickor gör. Man föds så gott som med skidor på benen, man har med sig matsäck till skolan som man äter på lunchen i klassrummet, man bär läder-ryggsäckar kallad "ransel" och man har norska i stället för svenska som nationell språkundervisning.

Allt var dock inte frid och fröjd. Har växt upp i ett hem där alkoholism och våld var en del av vardagen. Trots min mors sjukdom var hon i mina ögon den bästa mamman i världen, särskilt när hon var nykter. Styvfar var snäll mot oss men dum mot mamma. Trots allt detta var jag duktig i skolan, försökte så gott jag kunde ta hand om mina två yngre systrar och hade vänner jag lekte med. Ibland hade jag disco hemma i källaren och bjöd in mina klasskompisar. Där ägde första kyssen rum, med grannpojken, till en Mariah Careys "Hero". Magiskt i hela två sekunder till min lillasyster sprang fram och drog ner byxorna på killen, sprang därifrån och skrattade. Jag har många fina minnen från barndomen också. Semestrar på många vackra platser i Norge och loven hemma hos pappa i Sverige. 

Hamnade på barnhem när jag var 11 år, fick flytta till pappa i Sverige ett år senare och det är alltså så jag gått och blivit svensk. Det har hunnit gå många år sedan dess och jag har varit med om saker barn aldrig ska behöva uppleva. I en perfekt värld alltså. Och en sådan har vi ju långt ifrån. I stället för att gräva ner mig och tycka synd om mig själv valde jag att kämpa på, anpassa mig till nya situationer och möjliga scenarion. Hoppet ÄR verkligen det sista som lämnar en. 

Mina tonår var som de flesta andras. I sexan försökte jag anpassa mig till det svenska skolsystemet och kände mig lite utanför och vilse. Men har man bytt skola nio gånger vet man ett och annat och jag fick så småningom koll på saker och ting. I sjuan var jag lite av ett stud men det förändrades en dag när skolans tuffa grabbar kom fram till nördbordet där jag satt i matsalen. "Du är snygg och vi vill att du är med i vårat gäng. Du måste skaffa dig en bomberjacka först dock". Jo, jag är helt allvarlig nu. Lol. Och det var ett magiskt ögonblick för en tjej på 14 år, det vill jag lova. Efter det var det andra bullar. Festade, hade ny pojkvän varannan månad, kom hem sent och ibland inte alls. Rymde långt till fots, gav upp en morgon klockan fyra när jag och rebellkompisen vaknade i en lada någonstanns på landet. Bonden skulle väl mjölka sina kor eller nåt och måste fått sig lite av en chock när han såg två tonårstjejer sova i hans halm. Lullade runt på stan, alldeles onykter och jättetuff. Skrapade upp kinden på asfalten, hamnade hos polisen och kallade de fula saker. Såg "Titanic" på bio, grät när jag kom hem eftersom jag förälskat mig i Leonardo Di Caprio men jag visste att jag inte kunde få honom - jättejobbigt. Backstreet Boys och Spice Girls var riktigt bra men för att uppehålla min tuffa image lyssnade jag på Tupac och Wu Tang Clan och köpte en svindyr Tupac-hoodie. Skrev dagböcker och förstod mig inte på kärleken. Högstadietiden kommer jag alltid att minnas som fantastisk, som vuxen blickar man gärna tillbaka i backspegeln och trots att jag hatade så då mycket är det sånt jag älskar att det hände i dag. Jag hade faktiskt hur roligt som helst. 

Valde sedan att gå Media med inriktning Grafisk Form på gymnasiet. Vi var ett tjejgäng som umgicks men jag kände mig alltid lite utanför och var skoltrött. Jag flyttade hemifrån. Hade hittat "den stora kärleken" och vi flyttade ihop i en liten lägenhet i Skövde. Media var min grej men jag skolkade för mycket, hade ingen motivation och halkade efter. Betygen blev sådär. Det kommer jag få ångra resten av mitt liv men jag vet faktiskt inte om jag hade orkat fortsätta även efter gymnasiet. Ge sig ut på äventyr till kanske Göteborg eller Stockholm, komma in på ett universitet med mina skyhöga gymnasiepoäng och bli fancy Art Director. Bara för att känna att jag faktiskt ville bli journalist eller fotograf. Det är farligt att tänka "Tänk om" eller "Om jag bara" så jag gör sällan det. Det fina lilla Ödet har förmodligen annat i åtanken för mig när det gäller just karriären. Vad vore väl en seger utan kamp?

Vilket leder mig osökt in på mitt familjeliv. För där har jag ingen ånger. "Den stora kärleken" blev liten och vi var tillsammans i sex år men fick en fantastisk dotter tillsammans - Josefine. Vi har flyttat ett par gången, ganska långa avstånd, men hennes pappa har alltid flyttat efter och hållt sig i närheten så det har funkat hur bra som helst. Vi har henne varannan vecka och det är bara några meter mellan oss. För sex år sedan träffade jag mannen jag vill bli lastgammal med. Han heter Anders och vi har Linnéa tillsammans. Han är, helt utan att överdriva och glänsa, en helt fantastisk pappa och jag får komplimanger dagligen. Han är inte för snäll och inte för hård, en klippa att lita på i vått och torrt och någon jag ser upp till och älskar varenda millimeter utav. Vi har två katter - Simba och Saga. 

Genom att berätta öppet om mitt liv, både då och nu, kanske jag inte bara helar mig själv utan jag kanske skaffar nya bekantskaper, hjälper någon som sitter fast i livet eller bara underhåller (förhoppningsvis) i några minuter? Jag skäms inte och är allmänt öppenhjärtlig som person men irl är jag en lyssnare. Tar ogärna upp en massa plats, ganska tillbakadragen faktiskt. Har hellre en riktigt fin vän än många ytliga bekanta eftersom jag inte är tillräckligt social för att kunna upprätthålla kontakten med alla. Sitter hellre och spelar "Guild Wars 2" för mig själv. Är en spelnörd sedan barnsben och kommer alltid ha en passion för spel. Jag är ganska grabbig, har en ironisk typ av humor, tycker maffian är cool och diggar zombies, älskar öl och pratar gärna filmer och senaste mmorpg-spelet. Samtidigt älskar jag smink, parfym och kläder. Räkna inte med en modeblogg bara. Så fort jag kommer hem hoppar jag i mysbyxor och luvtröja. Jag är kreativ på flera plan, familjeorienterad, sympatisk, nördig, snäll, sämst på matte och kan störa mig länge på saker ibland innan jag släpper det.  

2004 miste min mamma livet, endast 40 år gammal. Året därpå dog min mormor som stod mig väldigt nära, i cancer. Två hemska sjukdomar tog livet av två fantastiska kvinnor. Men de hann lära mig massor om livet under åren vi fick tillsammans. Saknade för evigt.

Har du läst ända ner hit känner jag mig ödmjuk och tackar. Nu vet du lite mer om mig och det kan alltid vara bra att ha lite bakgrundsfakta om en person. Det är väldigt lätt att dra förhastade slutsatser och ha onödiga fördomar om någon baserat på i princip ingenting, i synnerhet på nätet.

Vi får se vad det blir av den här bloggen och vad den kanske kan utvecklas till - spännande!

"Quid vis" - Kort sagt